I'm a traveling soul! Can't get lost. I will find a way.
Like the wind tha blows, gonna find me a brighter day.

Vart sätter man gränsen på hur lojal man ska vara? Det är nog mycket från människa till människa..?! För mig är lojalitet och tillit extremt viktigt! Men vart sätter man gränsen på hur lojal man kan vara? När det handlar om de mina så finns det inga gränser, när det kommer till människor som jag älskar och som jag värdera högt då finns det inga gränser alls på hur lojal jag är.

Jag vill egentligen inte förklara mig, jag ber inte om ursäkt och jag ber inte om sympati..

Men..

När man bryter ett löfte, det spelar ingen roll till vem det är så är det ändå ett förtroende som bryts, som upplöses och som försvinner. Den bilden som man har byggt upp av denna person raseras och ersätts med nya. Man sviker ett förtroende någon har gett en, på bara några sekunder finns inte den tilliten kvar som någon så varsamt gett en. Någonting river inuti för något du gett har någon kastat.. Man bryter inte bara förtroendet för denne, man bryter även ett förtroende mot sig själv.  


Är det okej att trampa ner andra och svika deras tillit för att man är loja mot någon annan? Jag anser inte att det är okej, men det är ett val man gör. Ett val man sedan får stå för, men att svika någons förtroende river inte bara i den som gett sin tillit den river även i den som tog den..


Tillit är inte något man tar det är något man blir given. Jag tänker så mycket, inte ens en fjärde del av mina tankar blir till text och inte ens en del av det blir publicerat här. Lite är skrivet på lösa blad i mina lådor och lite mer blir till dokument i min dator. Jag hade nog inte tänkt att jag skulle skriva ”ut” detta här. Men jag gör det ändå..

Berörda människor förstår detta ni oberörda blir ovetandes, men ni alla får ta det som ni vill..

Jag tänker på döden och allt som händer efter livet. Vart allt tar vägen och hur det känns. Om allt bara blir svart eller om det är ljust. Döden i sig skrämmer mig inte, jag skulle kunna dö i morgon om det vore så. Jag är inte rädd för att det ska göra ont, för smärtan lär ju ändå försvinna så småningom.

Men jag är en människa med enormt mycket känslor och tankar. Jag har mycket tankar som kretsar runt det mesta och på ingenting. Jag kan sitta i timmar och bara tänka. Kanske sitter jag och hittar på en historia i mig själv. Och ibland kan jag längta så mycket efter att få tänka att jag inte kan koncentrera mig på det som försiggår runt om mig. Det bästa som finns är att ligga i sängen, helst på siestan på semestern, och i stället för att sova, bara få gå in i mig själv och tänka. I vissa perioder är det viktigare än andra men jag har ett stort behov av att få filosofera. Få min egen tid, och bara få vara.

Jag har många personer i mitt liv som jag älskar. Som jag skulle kunna gå genom eld och vatten för. Som jag skulle kunna ge mitt liv för. Det finns platser som gör mig hel som jag älskar lika mycket som livet själv. Det finns minnen jag bär med mig som inga pengar eller som inget guld i världen kan ersätta. Jag har vackra bilder på min nät hinna som ingen brand kan förtära. Jag har underbara relationer till människor i mitt hjärta som inte det sista hjärtslaget kan sluta slå för.

Så det jag är rädd för är var det tar vägen. På vilken plats lagras jag? För allt kan ju inte bara försvinna. Mina känslor och mina tankar är ju lika stora som världen. Det ryms lika mycket där som jordens befolkning. Allt kan ju inte bara suddas ut och bara försvinna i intet. Allt måste finnas någonstans. Jag står inte ut med tanke på att allt bara en dag ska vara borta. Om jag inte kan tänka mer, om jag inte kan se mer och om jag aldrig mer kommer kunna känna spelar ingen roll. Men allt som har varit och allt som är nu. Det måste finnas, det är för stort för att inte finnas mer. Och om det försvinner. Vad har det då varit värt? Vad är det då för mening med att känna och vad är det då för mening med något?

Som om jag visste att mitt jag fanns i lager hus två, rad åtta, hylla tolv och på våning sextioåtta, hade jag inte vart rädd. Jag hade inte fruktat döden en sekund. Men nu när jag inte vet vad det bästa och det vackraste i mig tar vägen. Om det ens kommer att finnas kvar. Så skrämmer den mig.


Men allt kan väl inte bara försvinna... det måste finnas någonstans och finns det ingenstans, då kan man ju aldrig bli klar och då kan man ju aldrig bli redo...

Morgongryning tittar in den, kysser mina väggar och den smeker mitt tak, den snuddar vid min kind. Jag vaknar sakta till. Morgonstrålar fyller hela rummet med ett ljust dunkelt sken.. Regnbågens alla tårar speglas på mina gardiner av kristallen som hänger ovanför. Och en ny dag blir till..