Jag tänker på döden och allt som händer efter livet. Vart allt tar vägen och hur det känns. Om allt bara blir svart eller om det är ljust. Döden i sig skrämmer mig inte, jag skulle kunna dö i morgon om det vore så. Jag är inte rädd för att det ska göra ont, för smärtan lär ju ändå försvinna så småningom.

Men jag är en människa med enormt mycket känslor och tankar. Jag har mycket tankar som kretsar runt det mesta och på ingenting. Jag kan sitta i timmar och bara tänka. Kanske sitter jag och hittar på en historia i mig själv. Och ibland kan jag längta så mycket efter att få tänka att jag inte kan koncentrera mig på det som försiggår runt om mig. Det bästa som finns är att ligga i sängen, helst på siestan på semestern, och i stället för att sova, bara få gå in i mig själv och tänka. I vissa perioder är det viktigare än andra men jag har ett stort behov av att få filosofera. Få min egen tid, och bara få vara.

Jag har många personer i mitt liv som jag älskar. Som jag skulle kunna gå genom eld och vatten för. Som jag skulle kunna ge mitt liv för. Det finns platser som gör mig hel som jag älskar lika mycket som livet själv. Det finns minnen jag bär med mig som inga pengar eller som inget guld i världen kan ersätta. Jag har vackra bilder på min nät hinna som ingen brand kan förtära. Jag har underbara relationer till människor i mitt hjärta som inte det sista hjärtslaget kan sluta slå för.

Så det jag är rädd för är var det tar vägen. På vilken plats lagras jag? För allt kan ju inte bara försvinna. Mina känslor och mina tankar är ju lika stora som världen. Det ryms lika mycket där som jordens befolkning. Allt kan ju inte bara suddas ut och bara försvinna i intet. Allt måste finnas någonstans. Jag står inte ut med tanke på att allt bara en dag ska vara borta. Om jag inte kan tänka mer, om jag inte kan se mer och om jag aldrig mer kommer kunna känna spelar ingen roll. Men allt som har varit och allt som är nu. Det måste finnas, det är för stort för att inte finnas mer. Och om det försvinner. Vad har det då varit värt? Vad är det då för mening med att känna och vad är det då för mening med något?

Som om jag visste att mitt jag fanns i lager hus två, rad åtta, hylla tolv och på våning sextioåtta, hade jag inte vart rädd. Jag hade inte fruktat döden en sekund. Men nu när jag inte vet vad det bästa och det vackraste i mig tar vägen. Om det ens kommer att finnas kvar. Så skrämmer den mig.


Men allt kan väl inte bara försvinna... det måste finnas någonstans och finns det ingenstans, då kan man ju aldrig bli klar och då kan man ju aldrig bli redo...