Det har hänt något fruktansvärt och mitt hjärta det blöder. Det är helt ofattbart, att en människa som fått ta så mycket skit i hela sitt liv ska få ännu mera. Jag har frågat dig Gud, varje dag sen jag fick veta. Hur, hur kunde du låta det hända, men du svarar mig inte, jag får inga svar. Vi står här svarslösa. Det ilar i min kropp och mina ögon tår fylls gång på gång. Så fort jag tänker på det, jag vill inte tänka på det för jag vill ingenting veta. Det smärtar och det bränner. Varför varför just ni?

En nära vän till mig har förlorat sin son, sitt andra barn. Sin fina son som bara blev sex månader. Min vän har gått genom så mycket under våra år tillsammans, saker som skulle göra att ni låg sömnlösa i flera nätter. Vid 27 års ålder fick han äntligen smaka på lite av lyckan. Han träffade en tjej som avgudade honom och dom fick en dotter tillsammans, deras ögonsten. I Januari i år fick dom sitt andra barn, en pojke med mörkt hår och stora ögon.. I slutet av Juni i år förlorade dom sin andra skatt, oförklarligt. Dom fick ingen förvarning och dom vet än i dag inte varför.. Varför är livet så? Det sägs att man inte får mer än vad man klarar av, men hur klarar man av något som detta? Jag tror inte att man klarar av något som detta. Jag tror att det bryter ner allt som finns inom oss. Att allt försvinner, att man inte kommer kunna leva full ut igen.. Det är ofattbart. Helt ofattbart.



Lilla lutande rosenknopp,
vill du i dag ej vakna?
Vet du ej, att solen gått opp
och alla små blommor dig sakna?


Solen brände för hett i går.
I natt föll regnet i strömmar.
Aldrig mera solen förmår
att väcka dig ur dina drömmar.

Text: Efter B.S. Ingemann