Jag förväntar mig alltid att jag ska bli sviken när jag ger mig in i en ny relation. Jag går alltid in med, det här kommer aldrig funka. Jag är inte tillräkligt bra för honom, han kommer tröttna och då står jag där. Då känns det lite bättre när det händer, för händer det gör det oftast. Bara en sådan sak som att jag inte kan svara på vad som det bästa/värsta som hänt mig. För jag tror inte det jag har att säga är tillräkligt intressant.. Därför kan inte jag prata med killar som jag är intresserad av, det är därför jag är stum när någon jag är intresserad av är i närheten. Och det är därför jag inte kan träffa och lära känna någon..

Jag är inte alls så här i vanliga fall. Jag har ju bra självförtroende och jag älskar att flörta. Jag flirtar hela dagarna med allt och alla. Kön och ålder har spelar ingen roll, en av de bästa känslorna är ju att få någon att känna sig speciell och att få känna sig speciell.

Ni kan ju inte ha undgått att se alla bilder på mig här på bloggen?! Jag skulle väl aldrig lägga upp så mycket bilder på mig själv om jag inte gillade och älskade mig själv. Och det gör jag verkligen! Jag älskar mig själv och jag tycker att jag ser bra ut, jag tycker att jag är rolig, smart, intressant, bra vän och jätte bra. Så länge det inte har med ett förhållande att göra.

Så fort det handlar om mig så får jag mindervärdes komplex. Jag tänker alltid: Varför skulle han intressera sig för mig? Varför skulle man tycka att det jag säger är intressant? Varför skulle han vilja vara med mig när han kan vara med någon mycket bättre?

Visste ni att jag känner skuld när någon jag bryr mig om ger mig komplimanger? Att jag inte kan ta till mig dom, och att jag bokstavligen blir illa mående. .?!

Jag är väl medveten om att det är vansinnigt att jag tänker så. Det är inget skämt att jag gör det, det är ett faktum. Det är något jag har jobbat med jätte mycket för att komma fram till och att våga erkänna för mig själv. Och att jag inte duger som jag är, vet jag att det inte är sant. Jag duger gott och väl, det blir till och med över..

Mitt problem är ju att jag behöver någon som kan hjälpa mig med det sista på ”vägen”. Jag behöver någon som kan visa att jag kan lita på och att det inte alltid behöver vara så här. Jag behöver någon som kan visa mig kärlek och att jag är bra och att jag duger som jag är. Men hur ska jag kunna förklara min situation när jag inte kan prata?

Jag ligger kvar där jag har legat hela dagen. Jag tänker på livet och hur fort det kan ändras. Jag tänker på familjen som har förlorat något betydelsefullt. Jag tänker på att det som fanns i går som inte finns i dag. Det tar mindre än en sekund att förändra livet. En sekund tar det och livet blir sig aldrig mer likt för dom som står nära. Det knyter sig i magen på mig och huden är full av små knotter.

Hemska saker händer varje dag överallt, men det är inte förens man kan ta på det, fören man ser ansikten framför sig och hör rösterna sjungandes i öronen som man kan förstå det. Ta det till sig. Skrämmande att någon kan ta över ditt liv, lägga ditt liv i sina händer och förvandla det till stoft.

I dag är jag tacksam för livet!

Jag har försökt att skriva det här inlägget hur många gånger som helst. Jag börjar skriva, skriver en A4. Läser igenom allt, går ner 10 rader och lägger till 3. Läser vidare, kommer ytligare 10 rader för att sedan radera 2 och skriva 4 nya. Läser vidare, men är inte riktigt nöjd med slutet av inlägget så jag lägger till och lägger till. Kommer på fler saker som smärtat och som skaver på huden. Jag ler och ibland gråter jag. Läser om allt och suddar ut dom första raderna för att sen lägga till mer smärta. Är fortfarande inte nöjd och känner att det viktigaste i ”budskapet” saknas så jag suddar ut allt. Stänger av datorn och kan inte sova. En vecka senare sitter jag där igen, försöker mig på rader som egentligen betyder för mycket för att suddas ut.

Ord som kommer direkt från mitt inre och som bara vill ut. Delar av mig som jag har svårt att dela med andra än med mina närmaste vänner.. Men det är ju framsteg att våga erkänna för andra att jag inte är ”perfekt” och att jag också ibland kan längta ut, att jag också drömmer om en självkänsla jag borde ha, om ett självförtroende som jag speglar ut.

Att min självkänsla och att mitt självförtroende är kluvet som topparna i mitt hår är ingen hemlighet. Jag kom på det själv en natt för många år sen. I samma sekund som jag försökte intala mig själv att jag inte dög till, i samma ögonblick som jag höll på att förlora mig själv och i samma veva som jag tänkte sluta älska mig själv...



Det här var inte det jag hade tänkt skriva, det här kanske är en bra början, men orden är för många och sidan räcker inte till. Jag suddar inte ur mina ord i kväll. Jag publicerar dom så som dom är och finner jag mod någon kväll så ska jag skriva fler…

Never give up on someone you can't go a day without thinking about...

Jag har känt mig så likgiltig den senaste tiden. Vaken glad eller ledsen. Likgiltighet måste vara den värsta känslan man kan ha. Det är som att leva i ovisshet.. Man vet ingenting, inte hur man mår och inte vad man vill. Är man deprimerad vet man ju att man är ledsen eller nedstämd, även om man kanske inte alltid vet vart den kommer i från så vet man i alla fall hur man känner.. Är man glad så har man ju så mycket energi och lycka. Man kan ta på och säga så mycket om sinnesstämningar.. Men likgiltighet vad är det? Tomhet..?