Jag har försökt att skriva det här inlägget hur många gånger som helst. Jag börjar skriva, skriver en A4. Läser igenom allt, går ner 10 rader och lägger till 3. Läser vidare, kommer ytligare 10 rader för att sedan radera 2 och skriva 4 nya. Läser vidare, men är inte riktigt nöjd med slutet av inlägget så jag lägger till och lägger till. Kommer på fler saker som smärtat och som skaver på huden. Jag ler och ibland gråter jag. Läser om allt och suddar ut dom första raderna för att sen lägga till mer smärta. Är fortfarande inte nöjd och känner att det viktigaste i ”budskapet” saknas så jag suddar ut allt. Stänger av datorn och kan inte sova. En vecka senare sitter jag där igen, försöker mig på rader som egentligen betyder för mycket för att suddas ut.

Ord som kommer direkt från mitt inre och som bara vill ut. Delar av mig som jag har svårt att dela med andra än med mina närmaste vänner.. Men det är ju framsteg att våga erkänna för andra att jag inte är ”perfekt” och att jag också ibland kan längta ut, att jag också drömmer om en självkänsla jag borde ha, om ett självförtroende som jag speglar ut.

Att min självkänsla och att mitt självförtroende är kluvet som topparna i mitt hår är ingen hemlighet. Jag kom på det själv en natt för många år sen. I samma sekund som jag försökte intala mig själv att jag inte dög till, i samma ögonblick som jag höll på att förlora mig själv och i samma veva som jag tänkte sluta älska mig själv...



Det här var inte det jag hade tänkt skriva, det här kanske är en bra början, men orden är för många och sidan räcker inte till. Jag suddar inte ur mina ord i kväll. Jag publicerar dom så som dom är och finner jag mod någon kväll så ska jag skriva fler…