Jag förväntar mig alltid att jag ska bli sviken när jag ger mig in i en ny relation. Jag går alltid in med, det här kommer aldrig funka. Jag är inte tillräkligt bra för honom, han kommer tröttna och då står jag där. Då känns det lite bättre när det händer, för händer det gör det oftast. Bara en sådan sak som att jag inte kan svara på vad som det bästa/värsta som hänt mig. För jag tror inte det jag har att säga är tillräkligt intressant.. Därför kan inte jag prata med killar som jag är intresserad av, det är därför jag är stum när någon jag är intresserad av är i närheten. Och det är därför jag inte kan träffa och lära känna någon..

Jag är inte alls så här i vanliga fall. Jag har ju bra självförtroende och jag älskar att flörta. Jag flirtar hela dagarna med allt och alla. Kön och ålder har spelar ingen roll, en av de bästa känslorna är ju att få någon att känna sig speciell och att få känna sig speciell.

Ni kan ju inte ha undgått att se alla bilder på mig här på bloggen?! Jag skulle väl aldrig lägga upp så mycket bilder på mig själv om jag inte gillade och älskade mig själv. Och det gör jag verkligen! Jag älskar mig själv och jag tycker att jag ser bra ut, jag tycker att jag är rolig, smart, intressant, bra vän och jätte bra. Så länge det inte har med ett förhållande att göra.

Så fort det handlar om mig så får jag mindervärdes komplex. Jag tänker alltid: Varför skulle han intressera sig för mig? Varför skulle man tycka att det jag säger är intressant? Varför skulle han vilja vara med mig när han kan vara med någon mycket bättre?

Visste ni att jag känner skuld när någon jag bryr mig om ger mig komplimanger? Att jag inte kan ta till mig dom, och att jag bokstavligen blir illa mående. .?!

Jag är väl medveten om att det är vansinnigt att jag tänker så. Det är inget skämt att jag gör det, det är ett faktum. Det är något jag har jobbat med jätte mycket för att komma fram till och att våga erkänna för mig själv. Och att jag inte duger som jag är, vet jag att det inte är sant. Jag duger gott och väl, det blir till och med över..

Mitt problem är ju att jag behöver någon som kan hjälpa mig med det sista på ”vägen”. Jag behöver någon som kan visa att jag kan lita på och att det inte alltid behöver vara så här. Jag behöver någon som kan visa mig kärlek och att jag är bra och att jag duger som jag är. Men hur ska jag kunna förklara min situation när jag inte kan prata?