I ett rum med släckta lampor och med fördragna ljusrosa gardinger letat solens första strålar sig in. Ljuset är så dunkelt så jag knappt kan se dig, men jag vet hur du ser ut. Fast att jag har känt dig så länge så vet jag inte vad du heter. Men när du böjer dig över mig och ser in i mina ögon utan att se så känner jag hur jag känner dig och hur du känner mig. Du drar dina fingertoppar lätt längst sidan av min kropp, dom följer konturerna och glider sakta fram. En varm vibration sträcker sig långt in ryggen. Dom skrider sakta ner över mina ben och upp igen. När du sakta smeker mitt ansikte, låter du fingertopparna snudda vid både min näsa och min mun. Jag andas in din doft och försöker samtidigt få en smak av dig. Min mun öppnas lite, men du kysser mig inte så som jag vill.. Du lägger dig på sidan av mig och vi ser ut genom fönstret med dom lätt svajande ljustrosa gardinerna där solens första strålar letat sig in.. Kristallerna i fönstret spelar ett rosa och ett lila spel i mitt tak, precis som ett kristall regn..


Jag har drömt om dig varje natt nu i tio nätter..

Låt oss tala kärlek..



För mig är förälskelse och kärlek och att älska tre skilda saker. Jag blir förälskad jämt och ständigt, i människor av båda kön, jag blir förälskad i platser i bilder, ja i det mesta som gör mig glad, något som har det där lilla extra. Kärlek där i mot ger jag till någon jag tycker är unik, någon som får mig att vibrera vid beröring, någon som jag känner den där fysiska varma dragningen till, den dragningen som man nästan kan ta på. Jag har redan älskat en första gång, min ända hittills. Den människan som fick mig att brinna inombords som jag ville ge det finaste av mig till. Därför har jag så svårt att förstå människor som säger sig älska, för att i nästa ögonblick glömma och hitta någon ny. Vi alla känner så olika men när jag känner något så känner jag så innerligt. Jag går sönder om jag inte får vara med den personen jag älskar. Och jag tror inte man någonsin kan sluta älska någon man en gång börjat älska. Jag tror inte man ”lämnar” den personen.. Kanske kroppsligt men inte själsligt. Inte om man verkligen har älskat på riktigt..

Men det är som jag ända sen jag var 15 har jag sagt att jag är kär, att jag älskar vissa personer, i det här fallet killar. Men det har inte varit kärlek och jag har aldrig älskat någon av dem. Första gången jag visste att jag älskade var när mitt hjärta brast, när jag slutade andas, hulkade och vaggade fram och tillbaka sittande på golvet för att han lämnade mig..
Därför tror jag inte att alla som säger sig har älskat har älskat på riktigt.. För hur kan dom då bara glömma? Men vad vet jag..?!

Jag skulle verkligen vilja prata kärlek, men det är inget jag bjuder på utan att få någonting tillbaka. Jag vill ha era synpunkter på kärlek, jag vill veta vad det är som får erat hjärta att slå extra. Ge mig eran hand och ni ska få min arm!