Låt oss tala kärlek..



För mig är förälskelse och kärlek och att älska tre skilda saker. Jag blir förälskad jämt och ständigt, i människor av båda kön, jag blir förälskad i platser i bilder, ja i det mesta som gör mig glad, något som har det där lilla extra. Kärlek där i mot ger jag till någon jag tycker är unik, någon som får mig att vibrera vid beröring, någon som jag känner den där fysiska varma dragningen till, den dragningen som man nästan kan ta på. Jag har redan älskat en första gång, min ända hittills. Den människan som fick mig att brinna inombords som jag ville ge det finaste av mig till. Därför har jag så svårt att förstå människor som säger sig älska, för att i nästa ögonblick glömma och hitta någon ny. Vi alla känner så olika men när jag känner något så känner jag så innerligt. Jag går sönder om jag inte får vara med den personen jag älskar. Och jag tror inte man någonsin kan sluta älska någon man en gång börjat älska. Jag tror inte man ”lämnar” den personen.. Kanske kroppsligt men inte själsligt. Inte om man verkligen har älskat på riktigt..

Men det är som jag ända sen jag var 15 har jag sagt att jag är kär, att jag älskar vissa personer, i det här fallet killar. Men det har inte varit kärlek och jag har aldrig älskat någon av dem. Första gången jag visste att jag älskade var när mitt hjärta brast, när jag slutade andas, hulkade och vaggade fram och tillbaka sittande på golvet för att han lämnade mig..
Därför tror jag inte att alla som säger sig har älskat har älskat på riktigt.. För hur kan dom då bara glömma? Men vad vet jag..?!

Jag skulle verkligen vilja prata kärlek, men det är inget jag bjuder på utan att få någonting tillbaka. Jag vill ha era synpunkter på kärlek, jag vill veta vad det är som får erat hjärta att slå extra. Ge mig eran hand och ni ska få min arm!