Mamma
21:38:46 Kommentarer 3
Om ljus bara var ljus och inte så mycket mer.. Vad skulle vi då få ut utav de??
Om jag bara var en människa som alla andra, skulle jag då vara normal??
Jag tänker tillbaka på den här kvällen och natten för snart fem år sen..
Den längsta och mest depprimerade natten i mitt liv..
Det var så mycket som hände, så mycket overkligt och skräk fullt!
När någon dör så förväntar sig folk att man inte vill prata om det.
Jag kommer i håg första veckorna när mamma gått bort och jag träffade någon som kännde henne och frågade hur det va med henne.
Och jag sa att det var som vanligt, varken bättre eller sämre.
Men då fanns hon inte längre.. Men jag ville inte prata om det men folk jag inte känner..
Till slut sa Ellinor att jag inte kunde fortsätta säga så..
Men jag ville inte att alla skulle veta, för då skulle det bli verklighet.
Och så länge ingen visste kanske hon skulle komma tillbaka.
Eller som dom gångerna jag sett någon som liknat henne.
Eller som när pappan ringde till mig från mammas telefon en vecka efter..
Det stod mamma och det kom upp en bild på henne..
Trodde verkligen att det va hon då..
I bland känns det som om det vore tio år sen som hon gick bort och i bland bara ett par dagar sen.. Kan till och med tro att hon fortfarande lever, speciellt på speciella dagar då man för väntar sig att hon ska vara där..
När jag berättar för folk att hon har gått bort så vet inte folk vad dom ska säga, vet kanske inte heller alltid vad jag ska säga..
Men hon var en av dom viktigaste och största personerna i mitt liv och jag vill prata om henne.. Eller vill och vill, har inget i mot det i alla fall!
Det är inte alltid fel att prata om folk som gått bort.
Den som sörjer i verklighet, sörjer för sig själv..
Han gråter inte inför publik..
Det händer att jag pratar med dig, jag vet att jag inte får svar i tal.
Jag ber om råd och du låter vinden visa mig vägen..
Tänker på dig och saknar dig så det för fysiskt ont!
I bland kan jag tänka på saker vi gjort och jag kan skratta hejd löst.
Vi har gjort så mycket kul i hop.
Vet att du alltid finns hos oss!!
Det finns igen gräns för hur mycket jag älskar dig!
Kommer du i håg när jag fick min första "mina vänner" bok?
Och när jag skulle skriva vem som var min idol så skrev jag att det var du!
Och jag hoppas att du verkligen visste att det var så!!!
Kan inte förstå att det snart är 5 år sen jag pratade med dig sist..
%@%~%~~~@~%~~%~%~~%%~@~~%~~~%%~~~~@~%%~~%%~~~%~~%@%
Om jag bara var en människa som alla andra, skulle jag då vara normal??
Jag tänker tillbaka på den här kvällen och natten för snart fem år sen..
Den längsta och mest depprimerade natten i mitt liv..
Det var så mycket som hände, så mycket overkligt och skräk fullt!
När någon dör så förväntar sig folk att man inte vill prata om det.
Jag kommer i håg första veckorna när mamma gått bort och jag träffade någon som kännde henne och frågade hur det va med henne.
Och jag sa att det var som vanligt, varken bättre eller sämre.
Men då fanns hon inte längre.. Men jag ville inte prata om det men folk jag inte känner..
Till slut sa Ellinor att jag inte kunde fortsätta säga så..
Men jag ville inte att alla skulle veta, för då skulle det bli verklighet.
Och så länge ingen visste kanske hon skulle komma tillbaka.
Eller som dom gångerna jag sett någon som liknat henne.
Eller som när pappan ringde till mig från mammas telefon en vecka efter..
Det stod mamma och det kom upp en bild på henne..
Trodde verkligen att det va hon då..
I bland känns det som om det vore tio år sen som hon gick bort och i bland bara ett par dagar sen.. Kan till och med tro att hon fortfarande lever, speciellt på speciella dagar då man för väntar sig att hon ska vara där..
När jag berättar för folk att hon har gått bort så vet inte folk vad dom ska säga, vet kanske inte heller alltid vad jag ska säga..
Men hon var en av dom viktigaste och största personerna i mitt liv och jag vill prata om henne.. Eller vill och vill, har inget i mot det i alla fall!
Det är inte alltid fel att prata om folk som gått bort.
Den som sörjer i verklighet, sörjer för sig själv..
Han gråter inte inför publik..
Det händer att jag pratar med dig, jag vet att jag inte får svar i tal.
Jag ber om råd och du låter vinden visa mig vägen..
Tänker på dig och saknar dig så det för fysiskt ont!
I bland kan jag tänka på saker vi gjort och jag kan skratta hejd löst.
Vi har gjort så mycket kul i hop.
Vet att du alltid finns hos oss!!
Det finns igen gräns för hur mycket jag älskar dig!
Kommer du i håg när jag fick min första "mina vänner" bok?
Och när jag skulle skriva vem som var min idol så skrev jag att det var du!
Och jag hoppas att du verkligen visste att det var så!!!
Kan inte förstå att det snart är 5 år sen jag pratade med dig sist..
%@%~%~~~@~%~~%~%~~%%~@~~%~~~%%~~~~@~%%~~%%~~~%~~%@%
Alla bilder i bloggen är tagna av mig. All kopiering förbjuden. ©
Kommentarer
Postat av: Lina - 19år och gravid =)
Vad fint Sandra. Jag förstår dig hur du menar med att man vill prata om det. Det var fem år sedan min andra halv dog också, min bror. Men idag är det sällan någon som ens nämner hans namn mer än jag som både pratar med honom oc försöker prata med folk om honom. Det känns mer som att han är närvarande när man kan prata om honom. Jag kan förstå att vissa inte vill prata för det är jobbigt men jag tror det bästa man kan göra för att minnas och må bra är att prata. <3 Hoppas du får en bra tisdag i solen!
Postat av: Natasja
<3 nu började jag gråta!
Postat av: PugLady
<3<3<3 Älskar dig!!!
Trackback
