I dag är en sentimental dag. Jag låter det bli så för att det är så jag vill ha det. Jag känner djupt inom mig och det finns så mycket där inne som inte har fått komma ut på så länge. När jag träffade K för första gången så hängav jag mig till honom och efter ett par månader så hade jag redan bestämt mig, det här är mannen i mitt liv, det är den här mannen jag vill leva med. Jag kunde inte förutspå det olyckor som kom med för jag ville inte se dom komma och innerst inne så trodde jag inte att dom skulle komma. K är inte hans namn det har inget med hans namn att göra K det står för Kärleken. Min stora kärlek, min första kärlek, den första mannen jag lärt mig att älska. Den mannen som jag jämför med alla andra jag träffar. Det finns så mycket som påminner mig om honom och det finns så mycket känslor runt honom. Ibland kan jag sakna honom, men sen när jag tänker närmre på det så är det inte honom jag saknar det är vad vi hade under de första månaderna jag saknar, själva kärleken. Att få utlopp för sina känslor och den känslan av att man inte kan få nog av varandra, känslan av att tomhet när man inte finns nära, känslan som bedövar och får hela kroppen att vibrera när man kysser varandra. Känslan som man vill ska sitta i för alltid..

I dag saknar jag närheten och kärleken..