Det känns som om jag börjar hitta en balans i mig själv. Träningen hjälper mig mycket i det. Jag får utlopp för min energi och sinnet stillas lite grann.. Ska försöka finna min positiva styrka igen. Då man vänder allt negativt till positivt. Skaka av sig all den negativa energin man får människor, jag vet att man inte ska ta åt sig men ibland blir den så påtaglig då blir det lite svårare. Men jag tror att man skapar sin egen lycka!

Det har hänt så mycket den senaste tiden, det känns som jag fått ett knytnävsslag rakt i ansiktet och tvingats tillbaka i tiden. Men den här gången känns det annorlunda, jag är annorlunda, jag känner annorlunda. Alltså är situationen annorlunda och jag har inte slutat andats. Men att situationen är annorlunda och att jag känner annorlunda får det att kännas kontigt på ett konstigt sett. Men det som känns konstigast är att jag inte känner något, jag har känt så mycket dom senaste åren och nu känner jag ingenting.. Men det kanske är något bra?

Ibland önskar jag att man kunde leva ett parallellt liv med det jag lever här och nu. Jag skulle vilja att jag vågade släppa taget om det trygga livet jag lever här. Våga börja om från början och bara börja leva. Vad är det man är så rädd för? Kanske för att misslyckas? Och vad är det som är så tryggt i det här livet? Mitt arbete? Ett jobb jag egentligen är så klar med, ett jobb som betalar mina räkningar men som inte stimulerar mig så mycket mer än så.. Varför packar jag inte min väska, tar ett plan dit människorna är glada. Där man tycker om att leva och där man lever? Ett land som jag alltid har varit så nyfiken på men aldrig vågat utforska på riktigt. Jag vill leva under Toscanas sol!