Jag vill inte förbanna kärleken, men jag kommer ihåg den där natten för ett par år sen när jag bestämde mig för att kärleken hade runnit ut. När den hade sugit ur musten och lyckan ur min kropp. Jag kom fram till att kärlek inte är något för mig. Men kärleken är ju till för alla och den kommer komma till dig vare sig du vill det eller inte. Varför blir jag så skrämd av dessa känslor. Jag vill inte känna, jag får en känsla av att det vore så skönt att ta tag i skinnet över bröst korgen och dra mig ut. Jag vill klä av mig känslan av kärlek.

Samtidigt som jag är så fruktansvärt nyfiken på att se vart det här kan leda så vill jag inget hellre än att smyga ut ur dörren som står på glänt. Jag vill inte förlora en gång till men spelar man inte spelet så kan man heller inte vinna..