..ta det inte personligt, jag hör inte av mig till någon!

Jag vet inte vad det är som händer, jag är inte i någon depression, jag lider inte av paranoia och jag är inte arg, ledsen, glad eller lycklig. Jag bara är, rakt upp och rakt ner. Jag har inga direkta problem, förutom att jag ”sitter fast”, men det har jag ju accepterat.

Jag har haft sjuk separationsångest den senaste tiden. Separationsångest för att jag blir "lämnad" av olika anledningar. Jag hatar att separera, jag hatar att säga hej då och veta att nu ses vi inte mer i alla fall inte som förut. I Januari ”förlorade” jag någon som hade kommit mig mycket nära under en kort tid. Delvis mitt eget fel och delvis den andre personens fel, vi behandlade inte varann speciellt bra förutom i närhet (& då inte bara sexuellt..) Hur som helst så behöver jag inte den här personen, jag behöver inte ha honom i mitt liv, men det stör mig att jag inte får ha honom i mitt liv.. Förvirrande?? Väldigt förvirrande, det går i alla fall inte en dag utan att jag tänker på honom och varför vet jag inte för jag bryr mig ju inte egentligen.. Folk slutar på jobbet, både betydelsefulla personen och obetydliga. Men betydelsen spelar ingen roll, separation som separation och jag hatar det!

Alldeles för mycket huvudvärk för att tänka på denna sena timme och nu när jag tänker efter så har jag ju en att säga Hejdå till i morgon också…

Sov gott, sov sött slumra in..