I dag har jag fått 3 tydliga tecken eller det är mer än tecken då dom var fysiska och handlade om ”tecken” från en och samma människa som jag aldrig har träffat på ”gatan” förut. Ödet eller tecken? Svårt att förstå skillnaden ibland.. Vad tror ni?



Nu är det dags för sängen! Sov gott alla fina!

Jag filosoferar mycket. Vilka är vi och vart är vi på väg? Varför blev det så här och hur hittar man vägen ut? Tid vad är tid? Är det något man kan få för mycket av? Är allt som händer av en mening, är allt för lärande stunder eller händer allt av en slump? Om jag gör så här hur blir det då? Vid ett vägsjäl finns det alltid två vägar, vilken väg väljer jag? Tänk om jag väljer fel? Bestämmer jag verkligen själv över min egen lycka? Är allt verkligen redan skrivet och är jag huvudpersonen i mitt eget liv? Är jag bara en marionett? En nickedocka i Guds spel?

I dag är en sentimental dag. Jag låter det bli så för att det är så jag vill ha det. Jag känner djupt inom mig och det finns så mycket där inne som inte har fått komma ut på så länge. När jag träffade K för första gången så hängav jag mig till honom och efter ett par månader så hade jag redan bestämt mig, det här är mannen i mitt liv, det är den här mannen jag vill leva med. Jag kunde inte förutspå det olyckor som kom med för jag ville inte se dom komma och innerst inne så trodde jag inte att dom skulle komma. K är inte hans namn det har inget med hans namn att göra K det står för Kärleken. Min stora kärlek, min första kärlek, den första mannen jag lärt mig att älska. Den mannen som jag jämför med alla andra jag träffar. Det finns så mycket som påminner mig om honom och det finns så mycket känslor runt honom. Ibland kan jag sakna honom, men sen när jag tänker närmre på det så är det inte honom jag saknar det är vad vi hade under de första månaderna jag saknar, själva kärleken. Att få utlopp för sina känslor och den känslan av att man inte kan få nog av varandra, känslan av att tomhet när man inte finns nära, känslan som bedövar och får hela kroppen att vibrera när man kysser varandra. Känslan som man vill ska sitta i för alltid..

I dag saknar jag närheten och kärleken.. 

I'm a traveling soul! Can't get lost. I will find a way.
Like the wind tha blows, gonna find me a brighter day.

Vart sätter man gränsen på hur lojal man ska vara? Det är nog mycket från människa till människa..?! För mig är lojalitet och tillit extremt viktigt! Men vart sätter man gränsen på hur lojal man kan vara? När det handlar om de mina så finns det inga gränser, när det kommer till människor som jag älskar och som jag värdera högt då finns det inga gränser alls på hur lojal jag är.

Jag vill egentligen inte förklara mig, jag ber inte om ursäkt och jag ber inte om sympati..

Men..

När man bryter ett löfte, det spelar ingen roll till vem det är så är det ändå ett förtroende som bryts, som upplöses och som försvinner. Den bilden som man har byggt upp av denna person raseras och ersätts med nya. Man sviker ett förtroende någon har gett en, på bara några sekunder finns inte den tilliten kvar som någon så varsamt gett en. Någonting river inuti för något du gett har någon kastat.. Man bryter inte bara förtroendet för denne, man bryter även ett förtroende mot sig själv.  


Är det okej att trampa ner andra och svika deras tillit för att man är loja mot någon annan? Jag anser inte att det är okej, men det är ett val man gör. Ett val man sedan får stå för, men att svika någons förtroende river inte bara i den som gett sin tillit den river även i den som tog den..


Tillit är inte något man tar det är något man blir given. Jag tänker så mycket, inte ens en fjärde del av mina tankar blir till text och inte ens en del av det blir publicerat här. Lite är skrivet på lösa blad i mina lådor och lite mer blir till dokument i min dator. Jag hade nog inte tänkt att jag skulle skriva ”ut” detta här. Men jag gör det ändå..

Berörda människor förstår detta ni oberörda blir ovetandes, men ni alla får ta det som ni vill..

Jag tänker på döden och allt som händer efter livet. Vart allt tar vägen och hur det känns. Om allt bara blir svart eller om det är ljust. Döden i sig skrämmer mig inte, jag skulle kunna dö i morgon om det vore så. Jag är inte rädd för att det ska göra ont, för smärtan lär ju ändå försvinna så småningom.

Men jag är en människa med enormt mycket känslor och tankar. Jag har mycket tankar som kretsar runt det mesta och på ingenting. Jag kan sitta i timmar och bara tänka. Kanske sitter jag och hittar på en historia i mig själv. Och ibland kan jag längta så mycket efter att få tänka att jag inte kan koncentrera mig på det som försiggår runt om mig. Det bästa som finns är att ligga i sängen, helst på siestan på semestern, och i stället för att sova, bara få gå in i mig själv och tänka. I vissa perioder är det viktigare än andra men jag har ett stort behov av att få filosofera. Få min egen tid, och bara få vara.

Jag har många personer i mitt liv som jag älskar. Som jag skulle kunna gå genom eld och vatten för. Som jag skulle kunna ge mitt liv för. Det finns platser som gör mig hel som jag älskar lika mycket som livet själv. Det finns minnen jag bär med mig som inga pengar eller som inget guld i världen kan ersätta. Jag har vackra bilder på min nät hinna som ingen brand kan förtära. Jag har underbara relationer till människor i mitt hjärta som inte det sista hjärtslaget kan sluta slå för.

Så det jag är rädd för är var det tar vägen. På vilken plats lagras jag? För allt kan ju inte bara försvinna. Mina känslor och mina tankar är ju lika stora som världen. Det ryms lika mycket där som jordens befolkning. Allt kan ju inte bara suddas ut och bara försvinna i intet. Allt måste finnas någonstans. Jag står inte ut med tanke på att allt bara en dag ska vara borta. Om jag inte kan tänka mer, om jag inte kan se mer och om jag aldrig mer kommer kunna känna spelar ingen roll. Men allt som har varit och allt som är nu. Det måste finnas, det är för stort för att inte finnas mer. Och om det försvinner. Vad har det då varit värt? Vad är det då för mening med att känna och vad är det då för mening med något?

Som om jag visste att mitt jag fanns i lager hus två, rad åtta, hylla tolv och på våning sextioåtta, hade jag inte vart rädd. Jag hade inte fruktat döden en sekund. Men nu när jag inte vet vad det bästa och det vackraste i mig tar vägen. Om det ens kommer att finnas kvar. Så skrämmer den mig.


Men allt kan väl inte bara försvinna... det måste finnas någonstans och finns det ingenstans, då kan man ju aldrig bli klar och då kan man ju aldrig bli redo...

Morgongryning tittar in den, kysser mina väggar och den smeker mitt tak, den snuddar vid min kind. Jag vaknar sakta till. Morgonstrålar fyller hela rummet med ett ljust dunkelt sken.. Regnbågens alla tårar speglas på mina gardiner av kristallen som hänger ovanför. Och en ny dag blir till..

Jag sitter här en måndags eftermiddag och känner mig djup. Känner mig extra känslomässig i dag. Kanske för att jag har träffat en betydelsefull människa i dag kanske för att jag har träffat en annan vän och pratat om känslor och det förgångna. Kanske är det just därför jag känner mig extra upprymd och känslomässig..

Jag har börjat med en ny grej. Jag försöker vända allt negativt till positivt, försöker se det positiva i det negativa. Och när jag hittar det positiva i det ”negativa” så utnyttjar jag det till max. Så att det som är negativt blir positivt. Det svåra är bara när det är människor det handlar om, om någon tänker negativ eller är negativt så är det svårt att vända det till något positivt. Man blir så inblandad i det negativa då så det blir svårt att se positivt. Men det är en utmaning och jag gillar utmaningar. Det bästa är att jag själv har börjat märka när jag själv börjar bli negativ eller när jag tänker negativt. Det är som om att det är någon som sitter på min axel och drar mig i håret då. Man mår i alla fall och får ut så mycket mer av att vara positiv.

Någonstans så skapar man nog ändå sin egen lycka eller olycka. Du är ju själv herren över ditt liv och det är ju bara du som kan mästra över det!

Sök inte efter lyckan
Den bor redan i ditt hjärta

Har märkt att jag berör folk här.. Både människor jag känner och människor jag aldrig möt.

Tyck inte synd om mig. Det är ingen som har tvingat mig in i någon situation i mitt liv. Allt har jag gjort med egna steg och egna val. Sen att jag är lite väl naiv ibland och går på för fort är en annan sak. Men det är ingen som kan få mig att göra saker jag inte vill göra. Det är ingen som kan utnyttja mig utan min vilja. Skulle aldrig någonsin tillåta någon att göra det, om jag inte ville bli "utnyttjad".


Jag ser inget som ett misstag eller som något felsteg. Jag ser allt som en lärdom. Av varje erövring och förlust lär jag mig något nytt. Jag lär mig mer om mig själv och människor runt omkring mig. Och det får mig att växa på alla plan. Jag har mer förståelse och mer tålamod. Jag har lättare att läsa av människor och deras beteende, än vad jag kanske skulle ha haft om jag inte mött vissa personer i mitt liv. Och de ser jag som lärdom och erfarenhet.


Jag säger inte att jag mår bra och att jag är normal, normal är nog det sista man kan säga om mig. Men jag ser mig själv som ett original. Jag är absolut inte bättre än andra men definitivt inte sämre heller. Men jag är jag och det kommer ingen någonsin kunna ta ifrån mig. Det finns som sagt ingen som kan få mig att göra saker mot min vilja, jag kanske låter folk tro det, men så är inte fallet!

Jag vill inte ha ett perfekt liv. Jag vill möta motgångar och få kämpa för det jag vill ha. Får jag inte kämpa så tröttnar jag snart..

Tack i alla fall till alla som läser det jag skriver. Som berömmer mig och kritiserar mig. Som skriver små uppskattande kommentarer. Och som ger mig glädje när vardagen är trist och grå.  

Jag förväntar mig alltid att jag ska bli sviken när jag ger mig in i en ny relation. Jag går alltid in med, det här kommer aldrig funka. Jag är inte tillräkligt bra för honom, han kommer tröttna och då står jag där. Då känns det lite bättre när det händer, för händer det gör det oftast. Bara en sådan sak som att jag inte kan svara på vad som det bästa/värsta som hänt mig. För jag tror inte det jag har att säga är tillräkligt intressant.. Därför kan inte jag prata med killar som jag är intresserad av, det är därför jag är stum när någon jag är intresserad av är i närheten. Och det är därför jag inte kan träffa och lära känna någon..

Jag är inte alls så här i vanliga fall. Jag har ju bra självförtroende och jag älskar att flörta. Jag flirtar hela dagarna med allt och alla. Kön och ålder har spelar ingen roll, en av de bästa känslorna är ju att få någon att känna sig speciell och att få känna sig speciell.

Ni kan ju inte ha undgått att se alla bilder på mig här på bloggen?! Jag skulle väl aldrig lägga upp så mycket bilder på mig själv om jag inte gillade och älskade mig själv. Och det gör jag verkligen! Jag älskar mig själv och jag tycker att jag ser bra ut, jag tycker att jag är rolig, smart, intressant, bra vän och jätte bra. Så länge det inte har med ett förhållande att göra.

Så fort det handlar om mig så får jag mindervärdes komplex. Jag tänker alltid: Varför skulle han intressera sig för mig? Varför skulle man tycka att det jag säger är intressant? Varför skulle han vilja vara med mig när han kan vara med någon mycket bättre?

Visste ni att jag känner skuld när någon jag bryr mig om ger mig komplimanger? Att jag inte kan ta till mig dom, och att jag bokstavligen blir illa mående. .?!

Jag är väl medveten om att det är vansinnigt att jag tänker så. Det är inget skämt att jag gör det, det är ett faktum. Det är något jag har jobbat med jätte mycket för att komma fram till och att våga erkänna för mig själv. Och att jag inte duger som jag är, vet jag att det inte är sant. Jag duger gott och väl, det blir till och med över..

Mitt problem är ju att jag behöver någon som kan hjälpa mig med det sista på ”vägen”. Jag behöver någon som kan visa att jag kan lita på och att det inte alltid behöver vara så här. Jag behöver någon som kan visa mig kärlek och att jag är bra och att jag duger som jag är. Men hur ska jag kunna förklara min situation när jag inte kan prata?

Jag ligger kvar där jag har legat hela dagen. Jag tänker på livet och hur fort det kan ändras. Jag tänker på familjen som har förlorat något betydelsefullt. Jag tänker på att det som fanns i går som inte finns i dag. Det tar mindre än en sekund att förändra livet. En sekund tar det och livet blir sig aldrig mer likt för dom som står nära. Det knyter sig i magen på mig och huden är full av små knotter.

Hemska saker händer varje dag överallt, men det är inte förens man kan ta på det, fören man ser ansikten framför sig och hör rösterna sjungandes i öronen som man kan förstå det. Ta det till sig. Skrämmande att någon kan ta över ditt liv, lägga ditt liv i sina händer och förvandla det till stoft.

I dag är jag tacksam för livet!

Jag har försökt att skriva det här inlägget hur många gånger som helst. Jag börjar skriva, skriver en A4. Läser igenom allt, går ner 10 rader och lägger till 3. Läser vidare, kommer ytligare 10 rader för att sedan radera 2 och skriva 4 nya. Läser vidare, men är inte riktigt nöjd med slutet av inlägget så jag lägger till och lägger till. Kommer på fler saker som smärtat och som skaver på huden. Jag ler och ibland gråter jag. Läser om allt och suddar ut dom första raderna för att sen lägga till mer smärta. Är fortfarande inte nöjd och känner att det viktigaste i ”budskapet” saknas så jag suddar ut allt. Stänger av datorn och kan inte sova. En vecka senare sitter jag där igen, försöker mig på rader som egentligen betyder för mycket för att suddas ut.

Ord som kommer direkt från mitt inre och som bara vill ut. Delar av mig som jag har svårt att dela med andra än med mina närmaste vänner.. Men det är ju framsteg att våga erkänna för andra att jag inte är ”perfekt” och att jag också ibland kan längta ut, att jag också drömmer om en självkänsla jag borde ha, om ett självförtroende som jag speglar ut.

Att min självkänsla och att mitt självförtroende är kluvet som topparna i mitt hår är ingen hemlighet. Jag kom på det själv en natt för många år sen. I samma sekund som jag försökte intala mig själv att jag inte dög till, i samma ögonblick som jag höll på att förlora mig själv och i samma veva som jag tänkte sluta älska mig själv...



Det här var inte det jag hade tänkt skriva, det här kanske är en bra början, men orden är för många och sidan räcker inte till. Jag suddar inte ur mina ord i kväll. Jag publicerar dom så som dom är och finner jag mod någon kväll så ska jag skriva fler…

Never give up on someone you can't go a day without thinking about...

Jag har känt mig så likgiltig den senaste tiden. Vaken glad eller ledsen. Likgiltighet måste vara den värsta känslan man kan ha. Det är som att leva i ovisshet.. Man vet ingenting, inte hur man mår och inte vad man vill. Är man deprimerad vet man ju att man är ledsen eller nedstämd, även om man kanske inte alltid vet vart den kommer i från så vet man i alla fall hur man känner.. Är man glad så har man ju så mycket energi och lycka. Man kan ta på och säga så mycket om sinnesstämningar.. Men likgiltighet vad är det? Tomhet..?

Att en känsla kan kännas så bra, att en människa kan vara så vacker...

Kan sakna det där ibland. Närheten. Att få krypa ihop tätt mot någon annan som kryper tätt i mot en själv. Att få röra med fingertopparna mot ett par dagars skäggstubb och titta in i ett par morgonpigga ögon. Att få kyssa någon så att det känns så hela kroppen vibrerar, tills händerna domnar bort...

Just nu vet jag inte hur jag mår. Jag vet inte om jag är sjuk eller frisk. När jag reser mig känns det som jag ska falla. När jag ligger under täcket så blir jag brännhet drar jag bort täcket fryser jag till is. Jag har ett gnolande i huvudet, det är som om det bor ett litet tjockt troll där inne.. Han tycker ner sina hälar mot min hjärna och sjunger som vinden svisch låter det, svich svitch. Han springer runt min hjärna som en resenär på väg jorden runt.. Han låter mig inte sova, när han märker att jag håller på att somna så trycker han på massa minnen och tankar som blossar upp till film..


Jag tänker så mycket på dig. Kommer du ihåg vad jag sa till dig för ett år sen? Att om inte det här är på riktigt om det inte ska vara vi så vill jag inte ses.. Om vi kommer på att det inte ska vara vi, då går jag.. Frågan är bara... Vad gjorde jag hemma hos dig här om dagen..?