Man tror att man vet vart man har varandra, man tror att man kan räkna med någon. Att bli sviken, en brännande känsla som förpestar dom annars så älskade bitarna av hjärtat. Hur kan man hata någon man älskar.. Hat är ett alldeles för starkt ord, men ibland känns det så. När du blir sviken känns det så. Man gör allt för att skydda sina egna känslor, känslan att bli bortsedd, bort vald, kanske till och med bort glömd.

Det finns människor som sviker dig om och om igen, och har någon svikit dig så pass många gånger att det inte längre får plats på båda dina händers fingrar så är det kanske på tiden att släppa taget. Vissa människor kommer in i ditt liv för att stanna och andra inte. Vissa relationer är flyktiga och ska också hållas så. Relation som relation, man ger och man tar, man tar och man ger. Om man bara ger och ger eller bara tar och tar så frodas inte relationen, den blir förpestad av dom icke vattnande rötterna...

Google Translate

För mig är integritet extremt viktigt, jag markerar tydligt vart min gräns går! Det här kan låta fel och det kan låta ytligt men det skiter jag i nu! Jag vet att jag är bloggare och lägger ut stora delar av mitt liv för alla, men samtidigt är det ju jag och bara jag som sätter gränserna på hur mycket jag vill dela med mig av!

Jag lägger inte ut bilder på mig själv för att marknadsföra mig för en eventuell, pojkvän, man eller "lek kamrat"! Nu syftar jag på mina magbilder/bikinibilder m.m. Jag insperas av mig själv. Om jag har tränat hårt ett tag och tycker om resultatet så kanske jag tar en bild och lägger ut den här på bloggen. Det är dels peppning för mig själv och det är peppning för andra. Lägger jag ut bilder på mig i bikini så är det för att jag:
1. Är på stranden och vill vissa hur härligt jag har det!
2. För att jag vill att ni ska se hur snygg bikini jag har köpt, dom ser inte alls Loka bra ut slängda på golvet! 
Jag lägger aldrig någonsin ut bilder på mig själv för att jag vill ha kommentarer som: Fan va sexig du är! Och liknande!
 
Om du hittar min blogg och tycker om den, du kanske tycker att jag är rolig, sjuk i huvudet, smart, obehaglig m.m. Kommentera hur mycket du vill! Men skriv inte till mig på Facebook, lägg inte till mig som vän på Facebook!! Vad jag vet har jag ingen länk till Facebook??! Och förmodligen har jag inte det för att allt i mitt liv inte är offentligt! Jag är inte en offentlig person och vill heller inte bli det mer än vad jag själv väljer!
 
Jag skiter fullständigt i om du har en kappsäck full med pengar, om dom är vita, gröna eller svarta! Jag har inga intressen i hur du får dina pengar, hur du tjänar dem! Jag vill absolut inte ha tillgång till dina pengar! Jag kan inte köpas för pengar! Jag är inte till salu, ingen äger mig och kommer heller aldrig någonsin att göra det!

Genom åren jag har bloggar så har jag lärt ”känna” flera underbara personer med underbara personligheter och egenskaper. Det är inte er jag syftar på när jag skriver detta.

..ta det inte personligt, jag hör inte av mig till någon!

Jag vet inte vad det är som händer, jag är inte i någon depression, jag lider inte av paranoia och jag är inte arg, ledsen, glad eller lycklig. Jag bara är, rakt upp och rakt ner. Jag har inga direkta problem, förutom att jag ”sitter fast”, men det har jag ju accepterat.

Jag har haft sjuk separationsångest den senaste tiden. Separationsångest för att jag blir "lämnad" av olika anledningar. Jag hatar att separera, jag hatar att säga hej då och veta att nu ses vi inte mer i alla fall inte som förut. I Januari ”förlorade” jag någon som hade kommit mig mycket nära under en kort tid. Delvis mitt eget fel och delvis den andre personens fel, vi behandlade inte varann speciellt bra förutom i närhet (& då inte bara sexuellt..) Hur som helst så behöver jag inte den här personen, jag behöver inte ha honom i mitt liv, men det stör mig att jag inte får ha honom i mitt liv.. Förvirrande?? Väldigt förvirrande, det går i alla fall inte en dag utan att jag tänker på honom och varför vet jag inte för jag bryr mig ju inte egentligen.. Folk slutar på jobbet, både betydelsefulla personen och obetydliga. Men betydelsen spelar ingen roll, separation som separation och jag hatar det!

Alldeles för mycket huvudvärk för att tänka på denna sena timme och nu när jag tänker efter så har jag ju en att säga Hejdå till i morgon också…

Sov gott, sov sött slumra in..

Jag skriver inte det här inlägget nu för att jag är bitter eller ensam, jag skriver det här inlägget för det är så här jag känner. För att vara ensam, det har jag valt själv.

Om jag hade ett förhållande nu, vilket jag inte har så hade jag säkert velat äta en trevlig middag med min kille i kväll, tittat på en bra film och legat tätt tillsammans i soffan.  Men det hade jag nog velat göra i går också och kanske i morgon. Just nu har jag inget förhållande och jag träffar ingen speciell, men jag tänker på någon, jag tänker inte mer på honom i dag för att det är alla hjärtans dag. Jag tänker på honom lika mycket varje dag, söndag, alla hjärtans dag, tisdag.. Jag känner ju inte mer för honom i dag för att det är alla hjärtansdag.

Jag förstå inte tjusningen i att köpa massa dyrbara presenter tillvarandra för att det är 14 Februari, jag förstår inte grejen i att köpa sig kärlek. För det blir ju lite så?! Rätta mig om jag har fel?! Varför ska man vissa sin kärlek extra mycket jus den 14 Februari? Varför ska man ta sig tiden att älska lite mer i dag än vad man gjorde i går? Ska det krävas en dag om året för att få lite extra kärlek??

Skulle min kille behandla mig bättre i dag för att det var alla hjärtans dag så skulle jag bli lite rädd, jag skulle rufsa honom lite i håret och jag skulle le, samtidigt som jag skulle bli så jävla rädd inombords. Jag skulle tänka; nu är vi verkligen som alla andra. Vi har inte den där gnistan kvar, vi måste köpa våran kärlek för pengar. Och jag skulle inte vilja ha ett sånt där förhållande. Jag skulle vilja ha ett förhållande där vi älskade lika mycket varje dag. Där vi verkligen såg varann varje dag. Inte speciellt mycket 1 dag av 364 utan alla dagar utav 364 eller kanske att vi inte älskade 1 dag av 364.. Jag skulle inte vilja vara i ett förhållande där jag behövde bli påmind om att jag älskade 1 dag om året, jag skulle vilja bli påmind om det varje dag.

Det känns som om jag har vinden i ansiktet hela tiden. Det skulle vara skönt om den kunde upphöra och blåsa ett tag för att sedan ta fart och blåsa mig i ryggen, behöver få komma framåt. Behöver få lite lycka och lite glädje, om så bara för ett litet tag. Det känns som energin rinner ur mig, jag tror att den försvann i samband med dig. För även om det är jag som kanske har gjort vissa val så betyder inte det att du inte betyder något. Bara för det så betyder det inte att jag inte tänker på dig, det betyder inte att jag inte saknar dig.

Människor kommer och går i livet. En del är här för at stanna medans en del bara är på genom resa i livet. Jag lider av separations ångest.  Det är väldigt sällan någon kommer in i mitt liv för att stanna bara en liten stund, men när dom gör det har jag så fruktansvärt svårt att acceptera att dom försvinner..

Jag vill inte förbanna kärleken, men jag kommer ihåg den där natten för ett par år sen när jag bestämde mig för att kärleken hade runnit ut. När den hade sugit ur musten och lyckan ur min kropp. Jag kom fram till att kärlek inte är något för mig. Men kärleken är ju till för alla och den kommer komma till dig vare sig du vill det eller inte. Varför blir jag så skrämd av dessa känslor. Jag vill inte känna, jag får en känsla av att det vore så skönt att ta tag i skinnet över bröst korgen och dra mig ut. Jag vill klä av mig känslan av kärlek.

Samtidigt som jag är så fruktansvärt nyfiken på att se vart det här kan leda så vill jag inget hellre än att smyga ut ur dörren som står på glänt. Jag vill inte förlora en gång till men spelar man inte spelet så kan man heller inte vinna..

Sitter och lyssnar på Ludovico Einaudi. Han är helt fantastisk, har ni hört hans toner någon gång? Dom är skapande, man vill skapa när man hör dom. Det är som att resa i sig själv.. Magiskt!

Det har hänt så mycket den senaste tiden, det känns som jag fått ett knytnävsslag rakt i ansiktet och tvingats tillbaka i tiden. Men den här gången känns det annorlunda, jag är annorlunda, jag känner annorlunda. Alltså är situationen annorlunda och jag har inte slutat andats. Men att situationen är annorlunda och att jag känner annorlunda får det att kännas kontigt på ett konstigt sett. Men det som känns konstigast är att jag inte känner något, jag har känt så mycket dom senaste åren och nu känner jag ingenting.. Men det kanske är något bra?

Jag vill skriva en bok om dig. Om ditt fula skratt som passar dig perfekt och som blir så charmigt på ett alldeles speciellt sett. Om hur glödheta mina fingertoppar blir när jag drar dom över din vita skjorta. Om hur dina ögon alltid söker mina och om hur jag kan spegla mig själv i dom. Men mest av allt vill jag skriva om våra skratt. För vi skrattar alltid, i tid och otid. Du med dit fula skratt och jag med mitt kraxiga skratt. Vi skattar vi två för vi är alltid så glada och det är det boken om dig skulle handla om. Våra skratt!

Det har hänt något fruktansvärt och mitt hjärta det blöder. Det är helt ofattbart, att en människa som fått ta så mycket skit i hela sitt liv ska få ännu mera. Jag har frågat dig Gud, varje dag sen jag fick veta. Hur, hur kunde du låta det hända, men du svarar mig inte, jag får inga svar. Vi står här svarslösa. Det ilar i min kropp och mina ögon tår fylls gång på gång. Så fort jag tänker på det, jag vill inte tänka på det för jag vill ingenting veta. Det smärtar och det bränner. Varför varför just ni?

En nära vän till mig har förlorat sin son, sitt andra barn. Sin fina son som bara blev sex månader. Min vän har gått genom så mycket under våra år tillsammans, saker som skulle göra att ni låg sömnlösa i flera nätter. Vid 27 års ålder fick han äntligen smaka på lite av lyckan. Han träffade en tjej som avgudade honom och dom fick en dotter tillsammans, deras ögonsten. I Januari i år fick dom sitt andra barn, en pojke med mörkt hår och stora ögon.. I slutet av Juni i år förlorade dom sin andra skatt, oförklarligt. Dom fick ingen förvarning och dom vet än i dag inte varför.. Varför är livet så? Det sägs att man inte får mer än vad man klarar av, men hur klarar man av något som detta? Jag tror inte att man klarar av något som detta. Jag tror att det bryter ner allt som finns inom oss. Att allt försvinner, att man inte kommer kunna leva full ut igen.. Det är ofattbart. Helt ofattbart.



Lilla lutande rosenknopp,
vill du i dag ej vakna?
Vet du ej, att solen gått opp
och alla små blommor dig sakna?


Solen brände för hett i går.
I natt föll regnet i strömmar.
Aldrig mera solen förmår
att väcka dig ur dina drömmar.

Text: Efter B.S. Ingemann

Jag behöver en förändring i mitt liv, en radikal sådan. Det känns som huvudet är pressat mot marken medans fötterna pekar rakt upp i det blå.. Jag känner mig upp och ner och in och ut. Men jag har en sån känsla i min mage, en bubblande och växande känsla, jag känner glädje och kärlek. Behöver svar och längtar något förskräckligt till September!

I ett rum med släckta lampor och med fördragna ljusrosa gardinger letat solens första strålar sig in. Ljuset är så dunkelt så jag knappt kan se dig, men jag vet hur du ser ut. Fast att jag har känt dig så länge så vet jag inte vad du heter. Men när du böjer dig över mig och ser in i mina ögon utan att se så känner jag hur jag känner dig och hur du känner mig. Du drar dina fingertoppar lätt längst sidan av min kropp, dom följer konturerna och glider sakta fram. En varm vibration sträcker sig långt in ryggen. Dom skrider sakta ner över mina ben och upp igen. När du sakta smeker mitt ansikte, låter du fingertopparna snudda vid både min näsa och min mun. Jag andas in din doft och försöker samtidigt få en smak av dig. Min mun öppnas lite, men du kysser mig inte så som jag vill.. Du lägger dig på sidan av mig och vi ser ut genom fönstret med dom lätt svajande ljustrosa gardinerna där solens första strålar letat sig in.. Kristallerna i fönstret spelar ett rosa och ett lila spel i mitt tak, precis som ett kristall regn..


Jag har drömt om dig varje natt nu i tio nätter..

Låt oss tala kärlek..



För mig är förälskelse och kärlek och att älska tre skilda saker. Jag blir förälskad jämt och ständigt, i människor av båda kön, jag blir förälskad i platser i bilder, ja i det mesta som gör mig glad, något som har det där lilla extra. Kärlek där i mot ger jag till någon jag tycker är unik, någon som får mig att vibrera vid beröring, någon som jag känner den där fysiska varma dragningen till, den dragningen som man nästan kan ta på. Jag har redan älskat en första gång, min ända hittills. Den människan som fick mig att brinna inombords som jag ville ge det finaste av mig till. Därför har jag så svårt att förstå människor som säger sig älska, för att i nästa ögonblick glömma och hitta någon ny. Vi alla känner så olika men när jag känner något så känner jag så innerligt. Jag går sönder om jag inte får vara med den personen jag älskar. Och jag tror inte man någonsin kan sluta älska någon man en gång börjat älska. Jag tror inte man ”lämnar” den personen.. Kanske kroppsligt men inte själsligt. Inte om man verkligen har älskat på riktigt..

Men det är som jag ända sen jag var 15 har jag sagt att jag är kär, att jag älskar vissa personer, i det här fallet killar. Men det har inte varit kärlek och jag har aldrig älskat någon av dem. Första gången jag visste att jag älskade var när mitt hjärta brast, när jag slutade andas, hulkade och vaggade fram och tillbaka sittande på golvet för att han lämnade mig..
Därför tror jag inte att alla som säger sig har älskat har älskat på riktigt.. För hur kan dom då bara glömma? Men vad vet jag..?!

Jag skulle verkligen vilja prata kärlek, men det är inget jag bjuder på utan att få någonting tillbaka. Jag vill ha era synpunkter på kärlek, jag vill veta vad det är som får erat hjärta att slå extra. Ge mig eran hand och ni ska få min arm!