Jag förväntar mig alltid att jag ska bli sviken när jag ger mig in i en ny relation. Jag går alltid in med, det här kommer aldrig funka. Jag är inte tillräkligt bra för honom, han kommer tröttna och då står jag där. Då känns det lite bättre när det händer, för händer det gör det oftast. Bara en sådan sak som att jag inte kan svara på vad som det bästa/värsta som hänt mig. För jag tror inte det jag har att säga är tillräkligt intressant.. Därför kan inte jag prata med killar som jag är intresserad av, det är därför jag är stum när någon jag är intresserad av är i närheten. Och det är därför jag inte kan träffa och lära känna någon..

Jag är inte alls så här i vanliga fall. Jag har ju bra självförtroende och jag älskar att flörta. Jag flirtar hela dagarna med allt och alla. Kön och ålder har spelar ingen roll, en av de bästa känslorna är ju att få någon att känna sig speciell och att få känna sig speciell.

Ni kan ju inte ha undgått att se alla bilder på mig här på bloggen?! Jag skulle väl aldrig lägga upp så mycket bilder på mig själv om jag inte gillade och älskade mig själv. Och det gör jag verkligen! Jag älskar mig själv och jag tycker att jag ser bra ut, jag tycker att jag är rolig, smart, intressant, bra vän och jätte bra. Så länge det inte har med ett förhållande att göra.

Så fort det handlar om mig så får jag mindervärdes komplex. Jag tänker alltid: Varför skulle han intressera sig för mig? Varför skulle man tycka att det jag säger är intressant? Varför skulle han vilja vara med mig när han kan vara med någon mycket bättre?

Visste ni att jag känner skuld när någon jag bryr mig om ger mig komplimanger? Att jag inte kan ta till mig dom, och att jag bokstavligen blir illa mående. .?!

Jag är väl medveten om att det är vansinnigt att jag tänker så. Det är inget skämt att jag gör det, det är ett faktum. Det är något jag har jobbat med jätte mycket för att komma fram till och att våga erkänna för mig själv. Och att jag inte duger som jag är, vet jag att det inte är sant. Jag duger gott och väl, det blir till och med över..

Mitt problem är ju att jag behöver någon som kan hjälpa mig med det sista på ”vägen”. Jag behöver någon som kan visa att jag kan lita på och att det inte alltid behöver vara så här. Jag behöver någon som kan visa mig kärlek och att jag är bra och att jag duger som jag är. Men hur ska jag kunna förklara min situation när jag inte kan prata?

Jag ligger kvar där jag har legat hela dagen. Jag tänker på livet och hur fort det kan ändras. Jag tänker på familjen som har förlorat något betydelsefullt. Jag tänker på att det som fanns i går som inte finns i dag. Det tar mindre än en sekund att förändra livet. En sekund tar det och livet blir sig aldrig mer likt för dom som står nära. Det knyter sig i magen på mig och huden är full av små knotter.

Hemska saker händer varje dag överallt, men det är inte förens man kan ta på det, fören man ser ansikten framför sig och hör rösterna sjungandes i öronen som man kan förstå det. Ta det till sig. Skrämmande att någon kan ta över ditt liv, lägga ditt liv i sina händer och förvandla det till stoft.

I dag är jag tacksam för livet!

Jag har försökt att skriva det här inlägget hur många gånger som helst. Jag börjar skriva, skriver en A4. Läser igenom allt, går ner 10 rader och lägger till 3. Läser vidare, kommer ytligare 10 rader för att sedan radera 2 och skriva 4 nya. Läser vidare, men är inte riktigt nöjd med slutet av inlägget så jag lägger till och lägger till. Kommer på fler saker som smärtat och som skaver på huden. Jag ler och ibland gråter jag. Läser om allt och suddar ut dom första raderna för att sen lägga till mer smärta. Är fortfarande inte nöjd och känner att det viktigaste i ”budskapet” saknas så jag suddar ut allt. Stänger av datorn och kan inte sova. En vecka senare sitter jag där igen, försöker mig på rader som egentligen betyder för mycket för att suddas ut.

Ord som kommer direkt från mitt inre och som bara vill ut. Delar av mig som jag har svårt att dela med andra än med mina närmaste vänner.. Men det är ju framsteg att våga erkänna för andra att jag inte är ”perfekt” och att jag också ibland kan längta ut, att jag också drömmer om en självkänsla jag borde ha, om ett självförtroende som jag speglar ut.

Att min självkänsla och att mitt självförtroende är kluvet som topparna i mitt hår är ingen hemlighet. Jag kom på det själv en natt för många år sen. I samma sekund som jag försökte intala mig själv att jag inte dög till, i samma ögonblick som jag höll på att förlora mig själv och i samma veva som jag tänkte sluta älska mig själv...



Det här var inte det jag hade tänkt skriva, det här kanske är en bra början, men orden är för många och sidan räcker inte till. Jag suddar inte ur mina ord i kväll. Jag publicerar dom så som dom är och finner jag mod någon kväll så ska jag skriva fler…

Never give up on someone you can't go a day without thinking about...



Kärlek  på Spotify

Jag har känt mig så likgiltig den senaste tiden. Vaken glad eller ledsen. Likgiltighet måste vara den värsta känslan man kan ha. Det är som att leva i ovisshet.. Man vet ingenting, inte hur man mår och inte vad man vill. Är man deprimerad vet man ju att man är ledsen eller nedstämd, även om man kanske inte alltid vet vart den kommer i från så vet man i alla fall hur man känner.. Är man glad så har man ju så mycket energi och lycka. Man kan ta på och säga så mycket om sinnesstämningar.. Men likgiltighet vad är det? Tomhet..?

Att en känsla kan kännas så bra, att en människa kan vara så vacker...

Kan sakna det där ibland. Närheten. Att få krypa ihop tätt mot någon annan som kryper tätt i mot en själv. Att få röra med fingertopparna mot ett par dagars skäggstubb och titta in i ett par morgonpigga ögon. Att få kyssa någon så att det känns så hela kroppen vibrerar, tills händerna domnar bort...

Jag har fortfarande samma glödande känsla i kroppen. Som en blandning mellan lycka och glädje. Det känns som våren är på väg, men ännu är det lång tid kvar. Det känns som kroppen börjar komma i balans med jaget. Som om bitarna fyller sin plats och landar där dom ska..

Varför skrämmer det mig? Varför blir jag rädd när jag mår bra? Det är som om hela jag vill skrika ut alla mina känslor. Jag vill klä av mig in till bara huden och jag vill blotta mig för dig. Jag vill öppna upp mig och jag vill bjuda in dig..

Det känns som vinden fångar upp mitt hår lite extra som om himlen får mina ögon att glimra.. Är jag barnslig nu? Men det är så det känns..

Är det någon som förstår att jag är rädd för att må bra? Är det någon som förstår att jag kan känna så? Jag vågar inte skrika ut i glädje rop, för att jag är rädd för att falla..

Jag har känt mig så upp rymd i dag. Jag har känt sån kärlek. Känner mig kärleks full det är som om känslorna bubblar upp över mig..Det var jätte länge sen jag kände så här och det känns så skönt! Har tänkt massor på dig och velat höra av mig men det har jag inte gjort.. Det kommer jag inte att göra.. Men du ska veta att jag tänker på dig!
♥

Är det någon som har set min låga, mitt mod eller min styrka?

I kväll är en sån där kväll när allt bara ser svart ut. Kan inte se nyanser av färg inte ens av lite grått..

Visst har jag vart med om värre än det här och jag har tagit mig igenom värre saker och jag ska ta mig igenom det här också. Precis som jag alltid gör med allt. Men för första gången så är vägen så lång. Hur långt är ett år? Hur lång tid tar ett år? 12 månader, 53 veckor, 365 dagar, 8765 timmar, 525 948 minuter, 31 556 926 sekunder. Vad ska jag räkna? 

Det känns som en väldigt lång tid, vilket det också är. Jag har redan tröttnat så hur ska jag kunna låta ett helt år passera så smärtfritt som möjligt?

Det sägs att Hoppet är det sista som överger människan! Men om man inte har något hopp? Om hoppet redan är borta vad händer då?

Det känns som jag är på väg in i en depression. Som ni kanske märker så pendlar jag ganska mycket i sinnesstämningen nu. Jag tänker inte välja att bli deprimerad, jag har alldeles för lång väg att gå. Jag tänker ta tag i allt nu och det som inte går att förändra får jag göra det bästa av.

Nu ska jag snart iväg till jobbet..
Ha en fin dag!

Jag söker dig i ögonen på en främling och i doften av ett par lakan. I rösten på en fågel och i ett landskaps vackra vy. Jag söker dig längst in i själens hål, men jag finner dig inte.. Finns du inte?

Mina sista dagar i Eskilstuna har jag spenderat med familjen på andra sidan torget. Med mina fina vänner Hanna och Jonas och med mina vackra gudsöner Gabriel och Mino. Att jag inte ska bo här mer är riktigt sorligt. Har verkligen tyckt om att bo så nära er! Att jag när som på dygnet har kunnat komma till er och att jag vet att ni alltid finns där för mig!

Alla kvällar jag har kommit hem till dig Hanna lagt mig på din soffa och du har varit som min terapeut! Ni dömer mig inte, med er har jag kunnat dela mina sjuka tankar och alla mina funderingar med. Jag har inte skämts en sekund för den jag är och jag kan vara mig själv ända ut i fingerspetsarna! Jag har nog aldrig klätt av mig så mycket hud och blottat så mycket inre som jag har gjort med er! Och att ni tror på mig och älskar mig gör mig till en mycket starkare människa. Ni är min frizon och jag kommer alltid att veta att jag har er!

Ett hem är inte att hus, ett hem är där man blir älskad och där man upplever kärlek!

Tack för all värme ni ger mig!

I går tog jag ett beslut. Ett beslut som jag har insett för länge sen och tagit allt förmåga gånger.  Jag har brutit löftet till mig själv en miljon gånger och lovat mig själv minst lika många gånger att det här är sista gången, det är sista gången! Men alltid har jag fallit tillbaka till samma fräselse. Tänk om! Om du är mannen i mitt liv och om du bara kunde älska mig igen! Tänk om. Men det finns inga om, mina om har tagit slut.

Jag blir förbannad och jag kokar över. Vem fan tror du att du är? Vem fan är du att behandla mig så som du har behandlat mig?! Du är inte gud och du är inte Jesus och du är knappast någon av dess söner! Och vem fan är jag att låta dig behandla mig så som du har behandlat mig?! Är inte jag värd något bättre än det här?!


Du är inte bättre än något av mina ex, inte bättre än någon jag inte känner inte bättre än mina vänner! Och dessa människor skulle jag aldrig låta behandla mig så som jag har låtit dig behandla mig! Jag skulle aldrig någonsin låta någon annan behandla mig så som du har fått, aldrig inte ens i närheten till vad du har gjort!


Om du inte ser och om du inte förstår hur du har behandlat mig och om du inte ser hur du har smutsat ner mig och haft sönder mig så tycker jag synd om dig! Jag tycker inte synd om mig men jag tycker synd om dig. För jag har kommit till insikt och det har inte du!

Jag har tänkt fram och tillbacka. Tillbacka och fram. In och ut. Ut och in. Jag har tänkt på allt! Hur en värld kan rasera och förändras på 1 sekund! Jag har tänkt på kärleken jag känner för dig. Ensamheten jag känner i djupet av mitt hjärta och paniken och ångesten som bor i min mage.


Jag behöver inte bli godkänd och omtyckt av folk. Jag behöver inte ha massa människor omkring mig. Men jag behöver mina vänner. När ni inte finns vid min sida och lämnar mitt liv så kommer jag i en svacka och det känns som hela jorden hoppar till. Det händer att luften tar slut och att jag inte kan se.


Det känns som jag har gett för mycket. Jag har älskat och älskat. Du har haft sönder mig gång på gång och jag har svarat med kärlek. För kärlek det är det finaste som finns och eftersom du är det finaste jag vet så har jag velat ge dig det finaste jag har! Nu har jag inget kvar att ge och det räcker inte till mig själv. Jag är som ett tomt skall som riskerar att lösas upp. Jag vill inte längre älska.


Vet ni vad det är som gör ett hem till ett hem?! Främst är det där människor som älskar dig bor och det kommer jag alltid att ha. Men sen är det dom små detaljerna. Inte hela lägenheten utan detaljerna. Dom små sakerna som står där och gör dig påmind om vem du är. Som värmer i hjärtat och välkomnar dig hem. Ett sånt hem har inte jag längre.


Vet ni vad ångesten är? Det är en känsla som bor i stora plexus. Den äter dig inne från och lämnar inget förgivet. Den kryper sakta runt och förpestar ditt sinne. Den får dig att  må illa och  längta ut. Det flyttar aldrig ut!

Paranoia är den psykiska misshandeln av din hjärna den uppkom vid brist av tillit och när du blivit sviken för många gånger. Den får dig att få en förvrängd bild av hur värkligheten ser ut..


Det sägs att du inte får mer än vad du klarar av. Det har sagts till mig av 2 olika personer den senaste veckan. Men hur mycket ska man egentligen få orka gå igenom? Och om det ska vara så här hela livet är det då värt att ens orka orka då? Om jag känner att jag inte orkar något mer nu, är det då okej och får jag släppa allt här och nu då? 


När paniken kommer vill jag inte vara med. Då vill jag fly, jag vill klättrar på väggarna, krypa på taken och jag vill flytta ut i skogen. Jag vill stänga av min telefon och bli eremit.   


Jag vill lägga mig ner i någons famn, jag vill gråta så tårarna sprutar jag vill snora ner någons liv. Jag vill bli klappad på håret och jag vill att någon ska vaga mig till sömns. Jag vill höra det där mantrat: Du orkar det här, du klarar dig igenom det här också. Jag vill se upp med sönder gråtna blodröda ögon och svara; men om jag inte gör det? Drar du upp mig då?